Ögonblick och Evighet- Där själen finner sitt språk

Jag har gått så långt
att mina fötter glömt
var vandringen började.

Det finns en frid i mig nu. Inte den frid som kommer av att livet blev enkelt. Inte heller den som föds ur glömska. Jag har inte glömt. Jag har bara slutat kämpa mot det som redan har hänt.

Jag har vandrat genom mycket mörker. Det finns människor jag har behövt förlåta för sådant som aldrig borde ha hänt. Det finns handlingar som förändrade mitt liv, ord som stannade kvar långt efter att rösterna tystnat och sår som jag under många år trodde skulle vara en del av mig för alltid.

Ibland kan årtionden lägga sig mellan människan och det som en gång hände. Ändå finns det ögonblick som tiden inte förmår röra. De ligger kvar inom oss med en märklig skärpa – ett ljud, en lukt, ett rum, en blick. Kroppen minns sådant som tanken ibland har tvingats glömma.För mig är trettonhelgen ett sådant minne.

Det finns ögonblick som inte tar slut när de är över. De fortsätter att leva någonstans i kroppen, utanför den vanliga tiden. Ett ljud kan öppna dörren till dem. En lukt. Snö som faller genom skenet från en gatlykta. Ett tåg som hörs långt borta i vintermörkret.

Det finns något inom mig
som aldrig har frågat.